ankarbergs

Om någon frågar mig vad jag gillar mest av allt så blir nog svaret människor och är det på det viset att man gör det så betyder det även att man bryr sig om andra människor.Har man dessutom som mig gillat alla sorters människor i så många år,då har man även lärt sig hur hur dom fungerar och reagerar.

Maslows behovstrappa är en trappa som är fem steg hög och under varje trappsteg finns ett behov som vi människor behöver för att vi ska bli hela och må bra.Innan ett behov är någorlunda tillfredsställt kan man alltså inte gå vidare till nästa.

Första trappsteget är:De fysiska behovet så som att andas,äta,sova mm ja dom livsavgörande.
Andra trappsteget är: Behovet av trygghet tex att vardagen runt omkring oss fins kvar som fam,självkänsla och ekonomi.Tredje trappsteget är:Behovet gemenskap vi människor är beroende av att bli bekräftad, kontakt,vänskap och kärlek,vi är en del i det sociala samspelet.Vi tar kontakt och bryr oss om andra.Fjärde trappsteget:Behovet av att känna sig respekterad och uppskattad är att man får uppmärksamhet för sin person och blir respekterad för vad man gör.Femte trappsteget: Självförverkligande det tillgodoses när vi får skapa någonting av egen kraft tex utbilda sig,skriva eller träna inför en hockeymatch för att få vara med och göra sitt bästa.Den självförverkligande människan får då utrymme för sina inneboende resurser. Det här är alltså Marslows teori!

Jag tror på den här teorin men vad jag även tror/förstår är att i ungdomarnas hårda hockeyvärld hoppar vuxna utbildade ledare över vissa av dom här trappstegen vilket kan resultera i fruktansvärda tragedier bland barn/ungdomar.

Jag/vi har under en längre tid nu lära känna en del utav hockeypojkarna som spelar i Timrå,en del utav dom spelar på fritiden vissa går på hockeygymnasiet och en del spelar i A-laget. Dom här killarna har mycket gemensamt dom sliter som djur och dom älskar hockey och dom klagar ALDRIG fast (enligt mig) dom blir behandlade som brickor i ett spel och inte för den människa dom är under hockey utrustningen.

En utav dom här killarna har jag haft förmånen att lärt känna ganska väl sedan ett år tillbaka.Han bor som så många andra spelande ungdomar en bra bit ifrån sin familj i en student lägenhet här i Timrå.Det är en oerhört fin kille med stor empati och en vilja/tålamod av stål när det gäller att göra rätt för sig både inom skolarbetet,träningar och matcher. Han kämpar som satan det både vet å ser jag, men han klagar ALDRIG.

Den här killen har även en stor stöttning från sin familj både när det gäller ekonomi,peppning och rättvisa,dom har kallat till möten och ifrågasatt vissa delar utav hans/ungdomarnas utbildning där det var vissa frågetecken dom ville räta ut.Dom bryr sig verkligen om alla spelande ungdomar.

Deras scheman är typ från 08.00-20.00 mellan dom tiderna studerar och tränar dom så gott som alla dagar i veckan,ibland har dom även bortamatch och kommer då hem till ishallen vid midnatt för att sedan promenera hem och sova någon timme innan det är dax för skola och träning igen.Helgerna är det också matcher ibland borta och ibland här hemma,dom åket med buss på lördags morrgon vid 06.00 och kommer hem sön midnatt promenerar hem för att i ottan vara uppe på skola och träningar morgonen efter.Men dom klagar ALDRIG.

När man som dom här killar sliter så hårt tär det både fysiskt och psykiskt på dom.När dom dessutom aldrig vet om dom får spela eller inte blir det ju ännu tyngre,det är ju att få spela som är deras belöning efter all träning.Tänk er själva att efter en månads hårt arbete med mycket övertid aldrig veta om eran lön sitter på kontot den sista eller inte,jag tror inte många utav oss vuxna skulle tänka -Ä va fan jag jobba väl ännu hårdare nästa månad få se om jag får nått då rå.Men så är det och vara hockey pojke,en del har tränat som satan men fått suttit på bänken flera matcher på raken och inte vetat varför. 

Mentalträning har väl alla hört talas om,många gånger kan man höra att tränarna säga i intervjuer -Det var oerhört viktigt att han fick lyckas med dom där svåra räddningarna för självförtroendet nu växer han mentalt och då blir han bättre.Exakt så är det ju,man spelar ju inte bara med dom muskler man har byggt upp på träningarna utan man spelar lika mycket men det man har innanför pannbenet.Därför är det fruktansvärt viktigt att man får bli bekräftad och höra att man giort något bra.

Nu är det snart lov och dom som har familjer en bit ifrån har tänkt få åka hem och vara lediga, då finns det en del stackars individer som varit sjuka några dagar under nån jävla praktikplats och måste kanske stanna kvar här uppe och göra dom under dom få LEDIGA dagar dom har och kan åka hem.Är det hälsosamt både fysiskt och psykiskt det för den individen?Näpp tror jag inte.

Nå väl om jag ska skriva å förklara allt jag tycker och vet så fattas det timmar på dygnet både för mig som skriver och er som ska läsa.Men vad som fick mig att reagera var att den här killen har varit lite nedstämd ett tag pg utav han inte vet hur det blir om han få spela eller om han överhuvudtaget få vara kvar i sitt lag.Nu en kväll följde han med och träffade en kvinna som arbetar som typ coach och litte annat som har med människor att göra.Hon sa typ -Fortsätt som du gör så lyckas du tillslut för du är bra på det ska ru veta.

Med dom orden och några till i sin ryggsäck kvittrade han som en fågel hela vägen hem,det var fruktansvärt härlig känsla å höra vad glad och uppspelt han vart av dom få orden.Då kan man förstå vad ut svulten pojkarna är på att få vokabulär positiv uppackning av sina ledare.

Har man ett hockeygymnasie här i Timrå ska man vara jävligt rädd om pojkarna det är nämligen dom som gör att vi har hockeyn.De är unga människor som står med ena foten i sandlådan och den andra i vuxenvärlden, man har ju trots allt ett visst ansvar både över deras psykiska hälsa samt utblidningen.Det är de här som jag upplever inte fungerar och tänker gräva vidare i, vi får se hur det slutar för som det går till nu tycker jag som medmänniska är för jävligt rent ut sagt.

Nu har jag skrivit så fingertopparna inte känns längre.....vi höres