ankarbergs

När jag känner kylan bita i mina  fingertopparna och ser all snö som har kommit tänker jag tillbaks på vintern -02 då morsan å jag fick för oss och driva en fjällanläggning (Vargen) i vemdalen.

Det började med att Herr-G och jag hade haft vår husvagn på Vargens Camping sedan -96 vilket både plånboken och hela familjen trivdes med just vintercamping.Sent på hösten -01 fick vi beskedet att Vargen skulle inte ha öppet den säsongen pg utav det fanns ingen som ville driva stället och ägaren Lars-Erik Unestål bodde och drev ett annatl företag nere i Örebro. Jag vart ju less som bara den, jag som var mammaledig och hade tängt tillbringa stora delar av vinter och våren där uppe i fjällen med Albin som är född i mars -01. Men så slog det mig,va fan morsan och jag kan väl driva anläggningen en vinter,det blir kanooon de.Så jag ringde mamma min senare på kvällen.

Som tur är ärver man litte utav varje utav sina föräldrar,ifrån min mor har jag arvft den delen att jag har lätt till skratt och se det sjuka i allt,ju större problem ju högre skratt.Efter min far har ärft denna mening "Ja, men va fan det är ju inga som helst problem" och med dom arvsanlagen var det ju solklart att för mig morsan och jag skulle fixa en vinter på en fjälltopp.

Morsan var lite osäker - Ja,men barnen Annika hur blir det med dom?
-Ja,men va fan dom får väl gå i skola där uppe begriper du väl. Johanna i åk 2,Nicklas i åk 5 och Rille 1 åk 7.
Efter mycket om och men var mamma med på noterna,sååå den 28/12 -01 gick flyttlasset upp till vemdalen.

Den 1/2 -02 lämnade Unestål över nycklarna och ansvaret till oss,satte sig i sin bil och styrde hem över till Örebro.Till saken hör att han hade firat nyår med sin familj och några kunder/patienter (Unestål är nån fil dr) typ psykolog uppe på vargen.

Unestål hade fixat lite hjälp åt mamma å mig förklarade han några dagar innan han for det var en svägerska till honom som hette Judy i 50 års åldern (hon gick på antabus upptäckte vi när vi öppnat baren) Sören (vaktmästart) ca 40 år åsså Judys son Kalle ca 25-30 (vaktmästare.

Det första problemet uppstod redan första dan när mamma skulle gå ner till servichuse å kolla städningen och kom tillbaka efter bara nån minut å sa  - Annika det står en kolsvart man från afrika nere på parkeringen och säger Kiruna.
-Varför då? frågade jag
- Ja inte vet väl jag,svara mamma. Han surrar på nå språk åsså säger han Kiruna då och då.
-Men va fan då måste de ju va nån Unestål har glömt kvar här uppe utav sitt sällskap,sa jag och stega ner med mamma i hälarna.

Joorå,dar står en kolsvart man men en liten väska och hackar tänder i kylan och säger på knaglig engelska att han ska till Kiruna. Jag titta på mamma och frågar  -Ja hur fan gör vi nu rå, ja jag har ingen aning om varesig vilket håll eller om det överhuvud taget går nån buss till Kiruna härifrån.
-Ja fråg inte mig,svarar mamma och skakar på huvudet.
Vi hämtade bilen och satte mannen i baksätet for ner till byn där vi hitta en buss som stod och väntade på och få åka,jag kolla litte snabbt fram på skylten å där är stod det SVEG. Gick tillbaka till bilen öppnade bakdörren log mot mannen och sa Kiruna samtidigt som jag pekade på bussen till Sveg,mannen steg in i bussen och försvann och problemet va löst, ja för oss iallafall.

fortsättning följer nu måste ja laga litte mat