Man blir som dom man är med!
Vilken tur att jag fick vara med min bror Roger samt mina föräldrar Ulf Ankarberg och Goldis Klotz under mina första 16 år hemma på Alnö.Ni vet målar man en tiger hel grön och det kommer en regnskur så är den likt förbannat randig när färgen runnit av,ja som man säger ränderna går ALDRIG ur.Med det menar jag att som min familj har det nu så har mina föräldrar också haft det,och så kommer förmodligen mina barn att ha de den dan dom skaffar familj.
När jag var i tonåren var det alltid hemma hos oss vi var fast vi bodde träng-st.Jag minns en gång då vi hade varit ute på fest i Ankarsvik och alla skulle sova hemma hos mig, vi satt vid bordet 8 st i de lilla trånga köket och kvällsfikade vid 02.00 tiden(vi bodde i en liten trea) för att sedan söka oss en sovplats någonstans där hemma. Då kom min mor upp och instormande i köket, hejade artigt på alla oss ungdomar runt bordet,öppnade ugnen (som stod på 125 gr) tog ut en telefonkatalog (som även den var 125 gr) och gick in i sovrummet och lade sig igen.Alla vi runt bordet tittade frågande på varann.Min mamma hade gallanfall och skulle ha den varma katalogen på magen för att minska smärtan, fick vi reda på sedan.
-Va faan gjorde hon,undrade Bjarne.
-Jaa,hon tog en telefon katalog ur ugnen,svarade Marie.K och fortsatte tugga på mackan(Marie.K var en klasskompis till mig som periodvis bodde hos oss pg att hon bodde låååångt ut på norra ön, å dit gick inga bussar. Så hon kände vår fam väl)
-Jaha,svara Bjarne å fortsatte och åt han också.Morgonen efter när min pappa klev upp var det lixom en hinderbana med folk runt golvet där hemma till och med under julgranen låg två pers.Pappa dukade frukost och satte fran en ny kopp eftersom det dök upp en ny vaken ungdom i köksdörren,sedan fyllde han bilen och skjutsade hem var och en till sin adress.
Husvagns semestrar har vi varit ute på varje sommar och även då var det kompisar med.Mina föräldrar hade ju ingen hästhandlar börs att plocka pengar ur så de var inge stora fina husvagnar vi åkte runt med,men dom var fullt funktionsduglig å packad med folk och grejer i minsta vrå.Jag kan tyvärr inte skriva ner allt roligt kaos som hände för då blir det en hel novell,men några ska jag redogöra för er .Som tex,när vi fick punka på h-vagn mitt ute i skogen och min pappa (som är lite arbetselak) tog en grov trädstam (vi hade inte men oss domkraft) och skulle lyfta upp h-vagn medan mamma skulle skiftade däck,men som jag tidigare nämnde var inte h-vagn ny såååå när pappa räknade till tre och lyfte låsande hela själva husvagns väggen medan däcket fortfarande stod kvar på vägkanten. Eller när Marie.K stängde husvagnsdörren för hårt när vi gick å lade oss en kväll så den gick i baklås.Pappa skulle då hoppa ut ur fönstret och låsa upp utifrån,men han har ju aldrig varit speciellt smidig min far sååå han landade lite illa å slog upp HELA stortån Marie och jag fick offra två linnen var som mamma snodde runt pappas tå för att stoppa blodflödet,jaa de vart ett stort bandage. Eller när pappa var inne på affären och handlade och vi väntade i bilen,när pappa kommer ut på parkeringen står mamma med kjolen nere på vristerna och skriker därför det hade ramlat ner en spindel(hon är livrädd spindlar) bak i linningen.
Det här är vardag om man är född Ankarberg för det är ingen skillnad vare sig på min familjs husvagns semestrar eller labyrinter men folk som har sovit över eller frukostarna med en ny kopp varje gång det dyker upp en ungdom i köks dörren.Vad inte heller har förändrats generationerna igenom är frågan " Jaha,ååååå hur är det att vara med den här familjen dårå?" åsså ett skratt.
När folk träffade Marie Kalstrand min barndomskamrat (ja hon som alltid var med oss när jag bodde hemma) fick hon den frågan ett antal gånger.När jag träffade Herr-G och presenterade honom för bekanta fick även han svara på den frågan ett par gånger och nu när Rickard träffat Jullan har även hon svarat på den frågan.Det var när hon fick svara på den frågan inom loppet på 2 dar som jag kom på att ränderna aldrig går ur.
Jullan har varit här hos oss i en vecka och hälsat på Rille.En kväll var vi bort bjuden på grillning till ett par bekanta.När vi suttit en stund å skämtat,spelat gura och sjungit frågade herrn i huset Jullan. -Jaha,hur är det å vara i denhär familjen då?
-Joo de är väl bra,svarade Jullan lite frågande.
Någon dag senare var vi till fam Dröse/Norberg på kalas,efter ett tag frågade herrn i huset -Jaha,å hur är det å ha kommit in i den här familjen då?
-Joorå de ä väl bra,svara Jullan fortfarande lite frågande
Efter en stund kom Camilla och Johan till kalaset,Jullan hälsade och efter en stund frågade Camilla -Å hur är det å va i den här familjen då?
-Joorå de ä bra,svarade Jullan å var ännu mer frågande.
När vi lämnade kalaset hos fam Dröse/Norberg stannade vi till hos min bror,efter en stund frågande min brors sambo -Jaha,å hur är det att vara med den här familjen dårå?
-Joorå,svara Jullan,de ä väl bra.Nu tittade Jullan med två stora frågande bruna ögon först på Rille sedan Johanna åsså sist mig.
När vi satt oss i bilen på väg hem frågar Jullan efter en stund -Men varför frågar ALLA samma fråga hela tiden.
-Vet inte,svarar familjen Ankarberg i kör och rycker på axlarna. De är bara så!
-Faan va konstigt,säger Jullan och fortsätter köra.
-mmmmm,svarar vi ytterligare en gång i kör!Skit konstigt!!!
Jullan har förmodligen blivit som dom hon är med och tycker de mesta är normalt.
Rickard brukar säga ibland "-Vem faan vill va normal.....äre kul de tror du?!!!"
Vi höres!!!!!
När jag var i tonåren var det alltid hemma hos oss vi var fast vi bodde träng-st.Jag minns en gång då vi hade varit ute på fest i Ankarsvik och alla skulle sova hemma hos mig, vi satt vid bordet 8 st i de lilla trånga köket och kvällsfikade vid 02.00 tiden(vi bodde i en liten trea) för att sedan söka oss en sovplats någonstans där hemma. Då kom min mor upp och instormande i köket, hejade artigt på alla oss ungdomar runt bordet,öppnade ugnen (som stod på 125 gr) tog ut en telefonkatalog (som även den var 125 gr) och gick in i sovrummet och lade sig igen.Alla vi runt bordet tittade frågande på varann.Min mamma hade gallanfall och skulle ha den varma katalogen på magen för att minska smärtan, fick vi reda på sedan.
-Va faan gjorde hon,undrade Bjarne.
-Jaa,hon tog en telefon katalog ur ugnen,svarade Marie.K och fortsatte tugga på mackan(Marie.K var en klasskompis till mig som periodvis bodde hos oss pg att hon bodde låååångt ut på norra ön, å dit gick inga bussar. Så hon kände vår fam väl)
-Jaha,svara Bjarne å fortsatte och åt han också.Morgonen efter när min pappa klev upp var det lixom en hinderbana med folk runt golvet där hemma till och med under julgranen låg två pers.Pappa dukade frukost och satte fran en ny kopp eftersom det dök upp en ny vaken ungdom i köksdörren,sedan fyllde han bilen och skjutsade hem var och en till sin adress.
Husvagns semestrar har vi varit ute på varje sommar och även då var det kompisar med.Mina föräldrar hade ju ingen hästhandlar börs att plocka pengar ur så de var inge stora fina husvagnar vi åkte runt med,men dom var fullt funktionsduglig å packad med folk och grejer i minsta vrå.Jag kan tyvärr inte skriva ner allt roligt kaos som hände för då blir det en hel novell,men några ska jag redogöra för er .Som tex,när vi fick punka på h-vagn mitt ute i skogen och min pappa (som är lite arbetselak) tog en grov trädstam (vi hade inte men oss domkraft) och skulle lyfta upp h-vagn medan mamma skulle skiftade däck,men som jag tidigare nämnde var inte h-vagn ny såååå när pappa räknade till tre och lyfte låsande hela själva husvagns väggen medan däcket fortfarande stod kvar på vägkanten. Eller när Marie.K stängde husvagnsdörren för hårt när vi gick å lade oss en kväll så den gick i baklås.Pappa skulle då hoppa ut ur fönstret och låsa upp utifrån,men han har ju aldrig varit speciellt smidig min far sååå han landade lite illa å slog upp HELA stortån Marie och jag fick offra två linnen var som mamma snodde runt pappas tå för att stoppa blodflödet,jaa de vart ett stort bandage. Eller när pappa var inne på affären och handlade och vi väntade i bilen,när pappa kommer ut på parkeringen står mamma med kjolen nere på vristerna och skriker därför det hade ramlat ner en spindel(hon är livrädd spindlar) bak i linningen.
Det här är vardag om man är född Ankarberg för det är ingen skillnad vare sig på min familjs husvagns semestrar eller labyrinter men folk som har sovit över eller frukostarna med en ny kopp varje gång det dyker upp en ungdom i köks dörren.Vad inte heller har förändrats generationerna igenom är frågan " Jaha,ååååå hur är det att vara med den här familjen dårå?" åsså ett skratt.
När folk träffade Marie Kalstrand min barndomskamrat (ja hon som alltid var med oss när jag bodde hemma) fick hon den frågan ett antal gånger.När jag träffade Herr-G och presenterade honom för bekanta fick även han svara på den frågan ett par gånger och nu när Rickard träffat Jullan har även hon svarat på den frågan.Det var när hon fick svara på den frågan inom loppet på 2 dar som jag kom på att ränderna aldrig går ur.
Jullan har varit här hos oss i en vecka och hälsat på Rille.En kväll var vi bort bjuden på grillning till ett par bekanta.När vi suttit en stund å skämtat,spelat gura och sjungit frågade herrn i huset Jullan. -Jaha,hur är det å vara i denhär familjen då?
-Joo de är väl bra,svarade Jullan lite frågande.
Någon dag senare var vi till fam Dröse/Norberg på kalas,efter ett tag frågade herrn i huset -Jaha,å hur är det å ha kommit in i den här familjen då?
-Joorå de ä väl bra,svara Jullan fortfarande lite frågande
Efter en stund kom Camilla och Johan till kalaset,Jullan hälsade och efter en stund frågade Camilla -Å hur är det å va i den här familjen då?
-Joorå de ä bra,svarade Jullan å var ännu mer frågande.
När vi lämnade kalaset hos fam Dröse/Norberg stannade vi till hos min bror,efter en stund frågande min brors sambo -Jaha,å hur är det att vara med den här familjen dårå?
-Joorå,svara Jullan,de ä väl bra.Nu tittade Jullan med två stora frågande bruna ögon först på Rille sedan Johanna åsså sist mig.
När vi satt oss i bilen på väg hem frågar Jullan efter en stund -Men varför frågar ALLA samma fråga hela tiden.
-Vet inte,svarar familjen Ankarberg i kör och rycker på axlarna. De är bara så!
-Faan va konstigt,säger Jullan och fortsätter köra.
-mmmmm,svarar vi ytterligare en gång i kör!Skit konstigt!!!
Jullan har förmodligen blivit som dom hon är med och tycker de mesta är normalt.
Rickard brukar säga ibland "-Vem faan vill va normal.....äre kul de tror du?!!!"
Vi höres!!!!!
