Har det inte hänt nått på länge????
Ja på den frågan kan jag bara svara med motfrågor "skiter björnen i skogen? Finns det bensin på macken"" eller "finns det ris i Kina".Jo några små incidenter har väl inträffat som man skulle kunna skriva ner.
Vi kan väl börja i mitten på veckan då jag och Nicklas var på ett läkarbesök inne på Sundsvalls sjukhus, för vilken gång i ordningen vet jag inte men målet var desamma som dom senaste 2 åren att få ordning på ett intyg till försäkringskassan ang nedsatt arbetsförmåga nu när Nicklas fått ett arbete.
Nicklas har Asberger vilket är ett funktionshinder som gör att han bla har svårt att koncentrera sig och minnas saker men med dagens alla otroligt bra hjälpmedel som fick datorer,GPS och telefoner fungerar hans vardag ypperligt. Nicklas har alltså fått en utvecklingsanställning med syfte att efter ett år ska det bli en trygghetsanställning,det innebär att han har en bra lön och en arbetsplats han trivs och mår bra på.
Nicklas har nyss börjat sin anställning och upplever att det blir struligt men hela dagar nu från början därför har vi i samråd med läkare/arbetsgivare beslutat att han ska arbeta halvtid till en början för att sedan utöka och arbeta heltid när han har lärt sig alla rutiner på sin arbetsplats.Såååå av den anledningen var vi på sjukhuset i onsdags.
Efter att vi blivit guidade i en gång under jorden typ kulvert i flera hundra meter är vi framme vid det rum psykologen håller till. När vi kliver in i rummet får jag en känsla av att vi råkar komma mitt i en flytt och har bara tur att hon inte har tagit sin bärbara data och arbetstelefon och flyttat där ifrån.Alla hyllor på väggarna gapar tomma i fönstret finns inga gardiner å inte en tavla på någon av väggarna det enda som finns är ett skrivbord och två spygröna fotöljer.
När jag satt ner min inte allt för lätta kropp i en utav fötöljarna får jag en känsla av att jag varit med om det här några gånger förut,och vid närmare eftertanke kom jag på det FÖRLOSSNING.Fotöljerna är alltså så gammal och nersutten att min sitt ställning är exakt som i utdrivnings skedet när jag födde barn.
Anna som läkaren heter förklarar för Nicklas och mig att hon ska nu skriva de intyg vi behöver för att allt ska fungera som det är tänkt, hon ber om ursäkt för att det har strulat så den senaste tiden med alla instanser pg av ett läk utlåtande.Men nu är vi här och detta är ett simpelt intyg som hon som läkare så många gånger förr har skrivit ut till andra med samma problem.Hon ska bara ringa försäkringskassan och rådfråga om en sak för papperet som hon nu sitter med i sin hand är ändrat sedan hon skrev ett sist.
Hon lyfter luren och ringer till f-kasan,efter 15 min är nu Anna tom i blicken vit i hyn och hakan vilar mot bröstet pågrund utan av att munnen är bara ett stort svart hål i hennes ansikte.Så där sitter nu Nicklas och jag i varsin gynstol och tittar på en psykolog som mer påminner om en av dom mest svårbehandlade patienter som enheten haft sedan starten tidigt 80-tal än en arbetande psykolog. Efter en stunds tystnad säger hon - Dom sa att man inte kan skriva som förut i det här intyget utan om jag ska skriva som jag tidigare gjort måste det gälla fram till Nicklas får pension.
Jaha,tänker jag de här är ju ett fruktansvärt unikt tillfälle i mitt liv,jag är nog den enda människa som känner och kommer att få känna en kille på 20 år som har blivit sjukskriven i 45 år,otroligt. -Jaa men det är väl å ta i va,svarar jag och bryter tystnaden medan jag snurrar hantagen på handväskan fram och till baka. -Ja vi gör så här att jag ska ta kontakt men f-kassan och reda ut denna situation så hör jag av mig till er när problemet är löst,säger Anna och reser sig upp ur stolen med handen framstuken som ett tydligt tecken på att mötet är över.
När Nicklas och jag kommer ut på parkeringen där våra bilar står parkerade brevid varann står det även en liten buss med en man i 40 års åldern i som håller på att försöka backa in sitt fordon bredvid våra.Han står på snedden lixon med bilen och själv sitter han vid ratten och typ tok gungar fram och tillbaka i förarsätet.Va fan är nu detta tänker jag medan vi går mot parkeringen. När han får syn på oss vinkar han med bägge armarna ut genom fönstret och ropar -Hallå jag behöver hjälp! Å herre gud tänker jag,av situationen att döma är det de enda som kanske skulle hjälpa denna man är att koppla en startkabel i vardera öra å dra på den stret som går för att typ deleta dom få hjärnceller som tycks samarbeta.
-Jag har ingen back på bilen kan ni skjuta på så jag kan parkera brevid den svarta bilen där(min bil).Det var ganska trångt mellan bilarna så för att rädda min egen bil går jag fram till mannen i bussen och säger -Jag kan backa bak min bil så blir det mer plats för din. Mannen lutar sig tillbaka i förasätet och säger med ett litet drygt tonfall -Jassårå du har back du på din. -Nja lite grann bara,svarar jag för å inte verka skrytaktig.-Ja det är ju också en lösning säger mannen i bilen medan han bjuder på ett leende som skulle få vilken tandläkare som helst å tänka på 2 veckors övertid.
När vi efter 15 min har fixat och trixat så bussen är på plats hoppar mannen ut ur bilen med ett stel opererat ben och en krycka som är utrustad med både is pigg och vadderade handtag.-Tackar tackar! säger han hasar sig bort mot biljett automaten. Kanske tänker jag i mitt stilla sinne har jag träffat en till som är långtids sjukskriven i ca 45 år.
Under förmiddagen i går ringde Nicklas arbetsgivare och frågar om Nicklas är sjukskriven för det påstår f-kassan (Nicklas var på jobbet), men varken jag eller Nicklas vet varför eller hur länge,det kan ju vara allt från en förmiddag till 45 år vet ni.
En tanke som slog mig var att det är ju enligt lag förbjudet med aktiv dödshjälp eller hur, men i skrivandets stund håller försäkringskassan på att aktivt ta död på en hel familj och säkert många fler än oss,den enda skillnaden som jag ser är att det går fortare med en injektion. Rätta mig om jag har fel.
Vi kan väl börja i mitten på veckan då jag och Nicklas var på ett läkarbesök inne på Sundsvalls sjukhus, för vilken gång i ordningen vet jag inte men målet var desamma som dom senaste 2 åren att få ordning på ett intyg till försäkringskassan ang nedsatt arbetsförmåga nu när Nicklas fått ett arbete.
Nicklas har Asberger vilket är ett funktionshinder som gör att han bla har svårt att koncentrera sig och minnas saker men med dagens alla otroligt bra hjälpmedel som fick datorer,GPS och telefoner fungerar hans vardag ypperligt. Nicklas har alltså fått en utvecklingsanställning med syfte att efter ett år ska det bli en trygghetsanställning,det innebär att han har en bra lön och en arbetsplats han trivs och mår bra på.
Nicklas har nyss börjat sin anställning och upplever att det blir struligt men hela dagar nu från början därför har vi i samråd med läkare/arbetsgivare beslutat att han ska arbeta halvtid till en början för att sedan utöka och arbeta heltid när han har lärt sig alla rutiner på sin arbetsplats.Såååå av den anledningen var vi på sjukhuset i onsdags.
Efter att vi blivit guidade i en gång under jorden typ kulvert i flera hundra meter är vi framme vid det rum psykologen håller till. När vi kliver in i rummet får jag en känsla av att vi råkar komma mitt i en flytt och har bara tur att hon inte har tagit sin bärbara data och arbetstelefon och flyttat där ifrån.Alla hyllor på väggarna gapar tomma i fönstret finns inga gardiner å inte en tavla på någon av väggarna det enda som finns är ett skrivbord och två spygröna fotöljer.
När jag satt ner min inte allt för lätta kropp i en utav fötöljarna får jag en känsla av att jag varit med om det här några gånger förut,och vid närmare eftertanke kom jag på det FÖRLOSSNING.Fotöljerna är alltså så gammal och nersutten att min sitt ställning är exakt som i utdrivnings skedet när jag födde barn.
Anna som läkaren heter förklarar för Nicklas och mig att hon ska nu skriva de intyg vi behöver för att allt ska fungera som det är tänkt, hon ber om ursäkt för att det har strulat så den senaste tiden med alla instanser pg av ett läk utlåtande.Men nu är vi här och detta är ett simpelt intyg som hon som läkare så många gånger förr har skrivit ut till andra med samma problem.Hon ska bara ringa försäkringskassan och rådfråga om en sak för papperet som hon nu sitter med i sin hand är ändrat sedan hon skrev ett sist.
Hon lyfter luren och ringer till f-kasan,efter 15 min är nu Anna tom i blicken vit i hyn och hakan vilar mot bröstet pågrund utan av att munnen är bara ett stort svart hål i hennes ansikte.Så där sitter nu Nicklas och jag i varsin gynstol och tittar på en psykolog som mer påminner om en av dom mest svårbehandlade patienter som enheten haft sedan starten tidigt 80-tal än en arbetande psykolog. Efter en stunds tystnad säger hon - Dom sa att man inte kan skriva som förut i det här intyget utan om jag ska skriva som jag tidigare gjort måste det gälla fram till Nicklas får pension.
Jaha,tänker jag de här är ju ett fruktansvärt unikt tillfälle i mitt liv,jag är nog den enda människa som känner och kommer att få känna en kille på 20 år som har blivit sjukskriven i 45 år,otroligt. -Jaa men det är väl å ta i va,svarar jag och bryter tystnaden medan jag snurrar hantagen på handväskan fram och till baka. -Ja vi gör så här att jag ska ta kontakt men f-kassan och reda ut denna situation så hör jag av mig till er när problemet är löst,säger Anna och reser sig upp ur stolen med handen framstuken som ett tydligt tecken på att mötet är över.
När Nicklas och jag kommer ut på parkeringen där våra bilar står parkerade brevid varann står det även en liten buss med en man i 40 års åldern i som håller på att försöka backa in sitt fordon bredvid våra.Han står på snedden lixon med bilen och själv sitter han vid ratten och typ tok gungar fram och tillbaka i förarsätet.Va fan är nu detta tänker jag medan vi går mot parkeringen. När han får syn på oss vinkar han med bägge armarna ut genom fönstret och ropar -Hallå jag behöver hjälp! Å herre gud tänker jag,av situationen att döma är det de enda som kanske skulle hjälpa denna man är att koppla en startkabel i vardera öra å dra på den stret som går för att typ deleta dom få hjärnceller som tycks samarbeta.
-Jag har ingen back på bilen kan ni skjuta på så jag kan parkera brevid den svarta bilen där(min bil).Det var ganska trångt mellan bilarna så för att rädda min egen bil går jag fram till mannen i bussen och säger -Jag kan backa bak min bil så blir det mer plats för din. Mannen lutar sig tillbaka i förasätet och säger med ett litet drygt tonfall -Jassårå du har back du på din. -Nja lite grann bara,svarar jag för å inte verka skrytaktig.-Ja det är ju också en lösning säger mannen i bilen medan han bjuder på ett leende som skulle få vilken tandläkare som helst å tänka på 2 veckors övertid.
När vi efter 15 min har fixat och trixat så bussen är på plats hoppar mannen ut ur bilen med ett stel opererat ben och en krycka som är utrustad med både is pigg och vadderade handtag.-Tackar tackar! säger han hasar sig bort mot biljett automaten. Kanske tänker jag i mitt stilla sinne har jag träffat en till som är långtids sjukskriven i ca 45 år.
Under förmiddagen i går ringde Nicklas arbetsgivare och frågar om Nicklas är sjukskriven för det påstår f-kassan (Nicklas var på jobbet), men varken jag eller Nicklas vet varför eller hur länge,det kan ju vara allt från en förmiddag till 45 år vet ni.
En tanke som slog mig var att det är ju enligt lag förbjudet med aktiv dödshjälp eller hur, men i skrivandets stund håller försäkringskassan på att aktivt ta död på en hel familj och säkert många fler än oss,den enda skillnaden som jag ser är att det går fortare med en injektion. Rätta mig om jag har fel.
