ankarbergs

Jaa hörrni många av mina meningar startar faktiskt oftast så,va det beror på vet jag inte.Kanske var det den första fras jag hörde när jag en varm höstdag i augusti -67 för första gången öppnade mina bruna ögon för att både få se och höra mina föräldrar säga:
-Nä men,hälle dudane, de vart en jänta.
Nå väl jag ska skriva ner den senaste veckans händelser där jag startat mina meningar med just "Nä men".

Jag har ju en afrikansk klasskompis som brukar åka med mig hem efter skolan vissa dagar när vi slutar samtidigt,nu i måndags var det dax.När jag på morgonen åker in till skolan sitter det en DVD skiva i stereon där Eddie Meduza framför sin, ja inte allt för rumsren musik om vi säger så.Dom har ju en väldans bra och svängig musik så ljudet var väl aningen högt när jag vrider om nyckeln och ska starta bilen för att styra kosan hemmåt.När tonerna börjar strömma ut ur högtalarna börjar Oritha(min kompis) klappa i takt med händerna mot sina lår samtidigt som hon nickar i takt,jaa man kan lixom se att hon verkligen gillar musiken.När det är dax för ref kommer jag på vad det är vi sitter och diggar till,så här går nämligen refrängen :

"Dra skinnet bakåt, dra skinnet framåt,å sedan bakåt,ååå fram igen.Å öka tackten i intervaller så är du nästan i himmeleeeeen."
-Nä men oj då,utbrister jag lite ursäktande och lägger till ett snabbt leende.
Nu kan jag ju inte stänga av stereon när hon diggar som bara den, de vore ju taskigt.Andra gången hon hör ref känner hon förmodligen igen vissa svenska ord,såå tar hon i och sjunger med på "himmelen" tittar på mig och säger.
-De jääte praa Anka.
-Mmmm, svarar jag och håller tummarna hårt att hon inte nynnar hela refrängen för sin 8 årige son när hon kommer hem.

När jag kommer hem är vår parkering full av Herr-Gs traktor och pojkarnas bilar,så jag ställer bilen på baksidan huset där även soptunnan står.När jag sitter vid datan har jag ju läsglasögon och med dom ser jag texten men tittar jag upp ser jag bara suddigt ja typ konturer.När jag ska iväg på em får jag lite bråttom,jag stänger av datan rycker med mig handväskan och kutar ut till bilen,lägger i backen och gasar till följd av att jag kör omkull soptunnan så de lixom knakar.
-Nä men va faan va de där nurå,tänker jag för mig själv och kliver ur bilen.När jag har rest upp tunnan tittar jag upp och där står grannfrun som är på väg till källsorteringen med barnvagn å en massa kassar.Jag har ju glömt att ta av glasögonen så jag ser ju bara konturerna.
-Nä men va faan,utbrister jag till henne.Jag har ju glömt att jag har glasögonen på mig,inte undra på att jag inget ser.Jag tar av mig läsglasögonen och säger
-Nä men nu ska de nog kanske funka bättre,hoppar in i bilen och far.

I går när jag satt med ett skolarbete ringde Johanna hem och grät hjärtskärande i telefonen från skolan.Hon har ju varit sjuk och är fortfarande inte riktigt frisk än, hon hade gått hem från skolan och fått ogiltig frånvaro. En lärare undrade tex om hon inte kände efter lite väl mycke och undrade hur de skulle bli när hon började arbeta då kunde man inte bara stanna hemma. Idrottsläraren fick ett läkarintyg förra terminen att hon inte får vara med pg av ett aldeles för lågt BMI.När klassen hade idrott 2,5 h i går skulle Johanna stå brevid och titta på alla som gympade,då undrade hon om hon inte kunde få gå hem och jobba matte istället som hon ligger efter i sedan förra terminen och som vi på ett EVK har beslutat att hon får.Då svarar läraren Johanna att är det så att hon gör det då blir det ogiltig frånvaro för läkar intyget har gått ut.
-Ja men jag får ju inte vara med och de är ju både slöseri på tid och kallt å bara stå här,konstaterar Johanna
-Spelar ingen roll,svarar läraren och fortsätter med sin undervisning. De va då Johanna ringde hem.

Jag funkar ju på så sätt att ger någon sig på en oskyldig svag och sjuk person då brinner det för mig, är
personen i fråga dessutom mitt eget kött och blod då exploderar jag,å de gjorde jag i går.När explosionen väl har utlösts skyr jag inga som helst medel vare sig de gäller vem jag talar till eller vilka vokabulär uttryck jag använder mig utav.
-Nä men nu jävlar har dom skitit i de blå skåpet,sa jag högt för mig själv å kasta mig i bilen och med en rivstart lämnade jag Linijevägen.
 
När jag med stora steg klev in i lärarrummet där det satt ett antal personer frågade jag
-Vem i helvete är som bär det yttersta ansvaret för denna kommunala anstalt den vill jag ha tag på NU!!!!!
En av personalen gick ut och kollade om det fanns nån som kunde ta samtalet,några satt kvar i de rum jag stod var av en kvinna som var snyggt klädd med halsband och en tunika.Medan jag stod där la jag märke till att hon drog lite i sin tunikan så att man inte skulle se hennes valkar.
-Ja vad är problemet,undrade hon och tittade på mig.
-Problemet är att min dotter sitter ute i bilen(Johanna tordes inte följa med in när hon såg att jag hade exploderat)och är lessen pg av att hon är sjuk och har inte blivit bra bemött här i dag trots att vi har haft EVK,svarade jag kort.
-Jaha ja,ja men är det nu så att vi inte har någon här som kan ta det,så kanske de kan de väl vänta tills de finns tid och personal,svarar kvinnan i helt fel läge och i helt fel ton.
-Jag ska försöka förklara hur allvarligt de är,säger jag och lutar mig mot köksbänken. Du tex du har ju en fruktansvärt övervikt(jag visste de skulle ta genom att hon försökt dölja den med att dra i tunikan) och de är ju rent farligt för ditt hjärta,eller hur.Johanna är mager som ett fiskspö å de är lika farligt för hennes hjärta,förklarar jag inför församlingen.
-Sedan måste jag ju även ifråga sätta idrottsläraren kompetens när han bemöter en elev vars problematik han har ett underlag för men datumet har gått ut,med ett sådant nonchalant, opsykologiskt och opedagogiskt sätt.(han har kunnat sagt till Johanna -Ja gå hem i dag då och jobba matte,men fixa ett nytt läkarutlåtande som gäller denna termin)Ja efter mycket om och men krävde jag och fick ett nytt EVK den 14/9 9.00 med hela elevvårdsteamet närvarande.
Johanna sa en gång i bilen efter ett besök på sjukhuset när jag av nån anledning hade läste lusen av en personal där "-Mamma när du dör kom för faan inte tillbaka som nå spöke,för då blir till och med jag rädd" :-)

Nå väl jag och Johanna for hem efter besöket på skolan med en huvudvärk som molde runt tinningarna,när jag kliver in i huset sitter Nicklas och fikar vid köksbordet.
-Tjenare,säger jag och slår på kaffekokaren samtidigt som jag muttrar om de som hänt,Nicklas lyssnar inte
utan han tuggar och tittar ut genom köks fönstret.Rätt som det är säger Nicklas
-Men faan va bär grannen har på sina buskar, varför har inte vi det?
-Nä men hur tänkte du nu Nicklas?
-Ja men kolla själv, faan de bara kryllar ju på deras buske ju,säger Nicklas å pekar ut och upp genom fönstret
-Nä men Nicklas de är ju för helvete två stora ÄPPELTRÄD ser du inte de.(paradis äpplen)
-Ja men de spelar väl ingen roll de är ju mycke iaf.
-Va faan ha ru åkt på en hjärnblödning,undrar jag och tittar frågande på honom
-Mäh, äru avis för att grannen fick mer bär å äpplen än oss i år,skrattar Nicklas
-Nää de kan jag ju inte vara,suckar jag.Du Nicklas vi har bott här i 2 år och du har suttit och fikat ett antal gånger här vid köksfönstret å inte sett trädet förut,vi har varken en bärbuske eller ett äppelträd nånstans på hela vår gård så jag var ganska inställd på att grannen skulle få fler äpplen än mig i år och nästa år mä,serru.
-Ja skit desamma dom var jävligt små iaf,säger Nicklas och dukar av bordet.
Själv tar jag en kopp kaffe å en Ipren och gnuggar tinningarna.

Kanske jag smyger ut och pallar ett äpple av grannen nån natt,jaja gör man om allt till roliga minnen lever man ju två gånger lixom.

Nu ska Johanna och jag in på sjukhuset så hon får sig lite sjukgymnastik.