ankarbergs

De sägs ju att de första mötet med en  människa är väldigt viktigt för hur en fortsatt relation ska bli .Om de är så eller inte de har jag väldigt svårt å svara på då jag under mina 46 år har mött väldigt många människor på de mest konstigaste sätt. De jag tänkt skriva om nu är ett första möte mellan mig och en kvinna i åldern 60-65 år å som skedde uppe i Kiruna när jag var där uppe å provade på hundspannskörning 1,5 månad i vintras.

Klockan var runt 17.00 å jag hade varit inne i Kiruna centrum med min blåa minibuss jag körde runt i å plockat upp 3 st Australienska turister som skulle ut på en norrskenstur med hundspann. De var under den mörkaste perioden på året där uppe , jaa asså  mellan den 6/12 till den 6/1 går solen aldrig upp, å är man född Kirunabo skulle jag tro att man får sin första pannlampa i doppresent. När jag var på väg ut mot Jukkasjärvi ringde min tele å i andra endan hörde jag min arbetskompis Mia säga

-Kan du svänga in till mig å hämta min pannlampa och mobiltelefon tror du, glömde ju dom när jag åkte på jobbet.(Mia skulle köra de hundspann som mina gäster i bilen var på väg till)

-Jaa men hur ska jag komma in i din lägenhet då? undrade jag

-Jaa men dörren är öppen och hundarna är hemma, pannlampan ligger på köksbordet och mobilen ligger i sovrummet på laddning.

-Japp jag fixar de, sa jag och ökade hastigheten för att hinna med.

Jag förklarade på engelska för mina 3 gäster i baksätet att jag skulle stanna till hos deras guide och hämta hennes pannlampa samt mobil för de är ett måste när man ska ut med hundspann. Dom nickade och sade OK i kör.

Jag hade varit hem till Mia en gång tidigare så jag svängde in bredvid hyreshuset å sa till gästerna att jag var strax tillbaka åsså sprang jag in i porten. Vad jag hade missat i de ständiga mörkret var att de stod två exakt likadana hyreshus på rad å jag hade just kutat in i fel, men de märkte inte jag. Jag visste ju att Mia bodde på första våningen så jag tog dom 4 trappsteg som var i ett enda hopp, jag slet upp lägenhetsdörren å där mötte jag som av en hund ” –Tjenare grabben” sa jag å klappade hunden lite snabbt på huvudet medan jag sprang in mot köket. Väl inne i köket möttes jag av ett köksbord som var överfullt av reklam å mitt uppe på högen låg en stickning.

-Otippat att en tjej på 20 år stickar, sade jag tyst för mig själv när jag försiktigt lyfte stickningen för att se om pannlampan låg under, å de gjorde den ju inte. Hur jag än tittade så fanns ingen pannlampa å inte kunde jag ringa Mia då hon lånat en tele för att ringa mig å be mig ta med hennes. Nu vart jag riktigt stressad så jag tog en näve reklamblad å kastade på golvet samtidigt som jag högt sa för mig själv

-Men nå äre väl själva faaaan !!!!!!

När jag precis hade ropat svordomen hör jag en röst bakom mig som säger

-Fem äär tuu tåå??? (vem är du då? på finsk brytning)

Med ett ryck vart jag rak som en fura å blick still med ryggen vänd mot rösten å tänker.

”Jaha nu har jag visst kommit på en inbrotts tjuv här hemma hos Mia,ååååå de har jag INTE tid med”

 Jag ser Hasse Aron och telefon nr till efterlyst på min hornhinna å tänker att nu blir de nog ett inslag där på Efterlyst som jag kommer att få vara med i…..Jaa ni vet typ jag står där ute i kylan med film teamet å Hasse som kör fram en hårig mikrofon och ställer frågan

-Hur kändes de att stå öga mot öga med tjyven i mörkret i – 40 grader alldeles själv???

-Njaa jag slogs för livet. Hela mitt liv for som en resumé genom mitt huvud när rättvisan skulle segra, öga för öga tand för tand!!!

Åsså med små svarta rutor ni vet för mitt ansikte så ingen som ser programmet skulle känna igen mig.

Jag vänder mig sakta om och möts av en äldre dam som står lutad mor spisen åsså säger  jag lite överlägset med ena handen på höften

-Jaa å vem faan är DU då????

-Jak por häär ,säger kvinnan med finsk brytning.

Nää men nu försöker hon lura mig också tänker jag ….vilken fräck kärring!

-De gör du inte, säger jag vänligt men bestämt.

-Joooo, säger kvinnan…de gör ja!!!!

-Mig lurar du INTE de skaru ha klart före, säger å höjer pekfingret mot na!!!

-Men tu ser fäl hunten (du ser väl hunden) säger kvinnan å pekar på den hund jag mötte ute i hallen och som nu stod framför kvinnan.

-Jaa de är väl klart som faan att jag ser hunden, troru inte att jag är riktigt klok..elle???säger jag spydigt å sätter bägge händerna i midjan för att markera att nu äre färdig tjaffsat!!

-De är min hunt!!!! Säger kvinnan å stryker hunden över ryggen.

Å då går de upp ett ljus för mig att de är ju JAG som är inbrottstjuven som nyss svurit å kastat damens reklam på golvet.

Nu ska ju jag ta mig ur detta så jag lyfter bägge armarna upp i luften å utropar

-Förlåt!!!!!Jag är inge farlig.

När jag just sagt den meningen kommer jag ihåg dom Australienska gästerna som sitter i min blåa minibuss utanför köksfönstret å tittar in. ”Nää men nej” tänker jag och vrider upp mig mot fönstret för att vinka glatt med bägge armarna så dom inte tror att jag är hotad där jag står med armarna rakt upp i luften.Jaa  ringer dom snuten  då äre ju riktigt kört för mig som just i denna stund gjort ett olaga intrång hos damen mitt emot mig i köket!

-Förlåt de var inte min mening å jag är inte farlig bara smått förvirran,säger jag medan jag går efter väggen å ut mot ytterdörren.

-Jaa men vart ska du då? undrar damen å följer mig med blicken.

-Har ingen aning, säger jag …de enda jag vet är att jag har brottom…..hörs hej, ropar jag å springer ut i bilen och ser då de hus jag skulle till.

- Problem?????,säger kvinnan i de Australienska sällskapet när jag rullar fram några meter.

-No no no…no problem,säger jag å hoppar åter igen ur bilen å springer in i rätt lägenhet denna gång och får med mig Mias grejer.

Nu kan man ju tro att de ska sluta här…..men interå!! Nån vecka senare står jag ute på parkeringen där jag bor och sopar snön av Tant Grön (golf disel -97) då jag plötslig hör en röst.

-Men är de du???

Jag vänder mig om och ser samma dam som jag mötte i köket för en vecka sedan 6 km där ifrån. Å nej tänker jag …hon har haft span påme!

-Japp, svarar jag lite kort…de är jag!...jag tänkte att om jag erkänner blir straffet mildare.

-Men du är nog den galnaste människa jag har träffat, guuu vad jag skrattade när du for den där kvällen….vilken galen kvinna har jag tänkt flera gånger. Jaa jag kände igen dig på mössan och jackan å de var väl tur de. Hur är de med dig? Undrade hon.

Jaa vi småpratade å skrattade en stund åt vår första möte och efter en stund  tyckte hon jag kunde komma upp till Karesuando och jobba hos henne på en camping hon hade där. Nu i sommar fick jag ett sms från henne där hon tyckte att vare så att jag inte ville komma upp å jobba så kunde jag väl i alla fall komma upp på en kopp kaffe….jaa för de hann hon ju inte bjuda på den enda gång jag var hem till henne.